isabelleweber

Jaha nu är jag hemma då. Blandade känslor kanske. Eller jag vet inte. Jag orkar inte tänka efter bara. Pallar inte allt jävla tjat från alla hela tiden. Vad jag än gör så är de ju fel och vad jag än säger är de fel. Jag behöver väl egentligen inte säga så mycket för de säger ju ganska mycket åt mig. De vill du och de vill du inte.

Vad tror de egentligen. Har jag valt något jag vill göra så gör jag de endast för att jag vill. Skulle aldrig göra någonting som jag får lägga så mycket tid på ifall jag inte hade velat de själv, skulle inte göra de för någon annan än för mig själv. Kalla mig ego men så är de.

Skönt att vara tillbaka på kuskahus iaf, de är verkligen där jag vill tillbringa mina dagar. Världens bästa ställe och de finns inget ställe som jag känner att jag hör hemma på mer än där, inget ställe där jag kan slappna av mer eller där jag känner att de saker jag gör verkligen uppskattas. Hade jag kunnat stanna där för alltid hade jag gjort det.

Saknar min världens bästa vän Nathalie mest i världen också. När man på några få timmar skiljs ifrån varandra utan att få riktigt säga hejdå, den känslan är fan inte rolig. Med någon som du bott med under ett år och umgåtts med verkligen 24/7, som alltid finns där och alltid hjälper och ställer upp. Natha känner mig så bra så att hon vet vad jag tänker och tycker om saker redan innan jag har hunnit uttala mig det minsta lilla. Som kan känna av att jag är ledsen redan innan jag själv vet om det.
Det är inte samma sak som med andra vänner, även om ni tror att jag överdriver, det är som att ta ifrån dig en av dina systrar och säga att du aldrig mer får träffa dem. Jag saknar dig världens bästa vän som alltid får mig att må bra <3

Chino då, han går bra som alltid. Men jag behöver någonting nytt med oss två nu, vi är verkligen fast. Inte i en dålig fas utan i en bra, men vi kommer inte därifrån. Det blir inte bättre, hur mycket jag än tränar eller rider. Det är inte heller en bra fas utan en jätte bra fas. Allting går jätte bra, och i detta har vi varit fast i sen i april förra året. Det har varit kul att det jämt går så bra, men nu vet jag inte vad jag ska göra längre. Det känns som att vi bara står och trampar men inte kommer någonstans utan står kvar på den plats vi började. Lyckligtvis går det inte neråt, men det MÅSTE gå framåt nu, det måste gå från jätte bra till BÄST. Men hur fan ska de gå till? Varje ridpass den senaste tiden har varit så förutsägbart. Jag vet exakt hur de kommer gå innan varje pass och vad de kommer säga att jag ska träna på. Sen kanske de går lite bättre på någon träning men det är fortfarande inom den ram som jag kallar jätte bra, de når inte hela vägen till bäst. Motivationen försvinner sakta sakta för jag kan inte se någon förbättring! inte försämring heller men jag arbetar med honom varje dag och rider pass efter pass, jag klagar inte på Chino. Men jag kan inte heller klaga på mig själv just nu. Jag gör så gott som jag kan. Han är världens världens bästa häst som jag älskar, men det känns som att sitta och spela om en favorit dvd om och om igen, de första gångerna man ser den tycker man de är lika bra men när man sedan vet vad som kommer hända blir de tråkigare och tråkigare. Jag hade inte haft någonting emot att de går riktigt dåligt ett ridpass, om jag hade kunnat se en förändring och att vi kom närmare det steg där det verkligen känns bäst.  Men jag kommer aldrig dit.. Det är fruktansvärt tråkigt..  men han är världens bästa.

dessutom har jag blivit kär i en unghäst jag red idag, de är precis vad jag försökt hitta i varje häst jag ridit utöver chino. Det tar emot att säga, men när jag red den idag så kände jag verkligen riktig jävla glädje i ridningen,som jag tyvärr inte känt på länge nu, jag har alltid kännt glädje i den ridningen på chino, men detta kändes verkligen som under den tiden när jag och chino hela tiden utvecklades. När de är så där extra extra roligt att rida. Längtar tills imorgon när jag ska rida honom igen.. VARFÖR kommer jag ingenstans med chino?


Rörig text men fick skriva av mig lite